Jag upptäckte nyligen den begåvade Flora Collingwood-Norris, designer och expert på så kallad ”visible mending”, eller synliga lagningar. Istället för att göra lagningar som smälter in så vill Flora inspirera oss att använda lagningsprocessen till att addera mönster och därigenom skapa delvis nya plagg.
Flora har gett ut boken Visible Creative Mending for Knitwear och tillverkar även nya plagg i etiskt framställd ull i sin studio i Skottland. Hennes målsättning är att minska textilavfallet genom att hjälpa människor förlänga livet på stickade plagg och därigenom skapa älskade och högkvalitativa kläder.
Berätta mer om dina lagningsworkshops!
– Jag håller online-workshops i hur man lagar stickade plagg. Jag fokuserar på stoppning, en vävteknik som fungerar på alla typer av tyg, men jag visar hur man använder den på stickat. Jag lär också ut så kallad Swiss darning, en lagningsteknik specifikt för stickade plagg. Sedan har jag en workshop som fokuserar på lagning av muddar och kanter. Ibland gör jag lagningar på beställning, men det går lite långsamt eftersom jag måste klämma in det i allt annat jag gör!
Märker du ett ökat intresse för att laga kläder?
– Ja, definitivt! Jag började med lagning som en del av min verksamhet 2019, och det växte snabbt under pandemins lockdown. Sedan dess har jag sett allt fler företag erbjuda lagningar och workshops, och även fler lagningskaféer har poppat upp. Synlig lagning gör att fler vågar sig på att laga. Osynliga lagningar kräver en högre skicklighetsnivå, men synlig lagning är ett sätt att vara kreativ med de färdigheter man faktiskt har, samtidigt som man har kul. Man kan även vara mer flexibel med materialvalen. Jag tror att det blir roligare när man förvandlar något som känts som en trist syssla till en kreativ process. Själv njuter jag av att hålla på med lagning lika mycket som jag uppskattar den rent praktiska fördelen att mina kläder håller längre. Och så leder synliga lagningar förstås till att man faktiskt pratar om att laga kläder.
När blev synlig lagning trendigt?
– Hmm, jag vet inte riktigt. Jag hörde talas om det första gången när jag såg Celia Pym och Tom of Hollands arbeten runt 2009. Jag tror att det har blivit mer populärt sedan dess, men det verkade få ganska mycket uppmärksamhet från 2019/2020.
Vad är ett lagningskafé? Vi har inte sådana i Sverige.
– Jag tror att det hela startade i Nederländerna. Och de sprider sig! Ibland är de mer som en reparationsverkstad, där de som jobbar har olika typer av kunskaper och kan ta sig an hushållsapparater, kläder och lite vad-som-helst som folk tar med sig. Ofta är lagningskaféerna pop-up-event eller hålls en gång i månaden. Betalningen är i allmänhet en donation till verksamheten, eller ett slags ”betala vad du kan”-modell.
Tror du att många fortfarande känner att de inte har råd att lämna in kläder på lagning, eftersom det ofta är billigare att köpa nytt?
– Jag tror att många kanske inte ens tänker på att de faktiskt kan laga något, utan bara på ren automatik väljer att ersätta det. Kostnaden för lagning är också en tröskel. Jag ligger själv i den dyrare änden av lagningar och jobbar ofta med plagg som har ett stort affektionsvärde, så jag är nog inte den mest lämpade att kommentera just det! Men ibland händer det att folk tvekar att kosta på en lagning eftersom plagget inte var så dyrt från början. Att laga själv är väldigt kostnadseffektivt – det enda som behövs är tid.
Har intresset för lagning fortsatt även efter pandemin?
– Ja, det tycker jag. Allt fler företag erbjuder, som sagt, lagningstjänster och workshops, och det kommer fler aktivistkampanjer som handlar om lagning – Fashion Revolution hade till exempel en ”mend in public”-dag i år [ungefär ”laga i offentligheten”-dag]. Jag hoppas att intresset fortsätter växa – det är väldigt hoppingivande att folk försöker förändra sitt beteende till det bättre och konsumera mindre!